Dränering - 2006

I mitten på oktober drog vi igång det värsta projektet hittills, dränering. Eftersom vi rivit verandan tyckte vi att det var lika bra att passa på att gräva upp under den för att kolla den gamla dräneringen. Lollo grävde ett enormt hål med spade, men sedan insåg vi det omöjliga att fortsätta på det viset. Redan i slutet av september tog vi dit en grävare för att fortsätta arbetet på baksidan. Efter två timmars grävning dömde han ut "restaureringsprocessen" och sa att det var nödvändigt med en helt ny dränering runt hela huset!! Inget roligt - eller billigt besked. Och i vanlig korkad ordning så tänkte vi - det kan vi väl göra själva...
	Som tur var fick vi låna en grävmaskin av goda vänner och Lollo satte genast igång som ett barn på julafton med ny maskin att leka med. Eftersom grunden är gammal kunde vi inte gräva för nära den men första sträckan från verandan och ner till brunnen gick som en dans, här sticker redan första dräneringsröret upp, väl insvept i fiberduk och makadam.
Det fanns fler som tyckte det var kul att gräva och efter ett tag fick man faktiskt häng på alla spakarna. Ett rakt och fint dike rätt ner till brunnen vid vägen passade Mimmi fint.
	Nästan framme. Än så länge höll regnet sig borta och det gick bra att gräva smalt. Lojka och Emilia följer arbetet. Lojka tillbringade flera veckor utomhus och kom bara in på kvällen för att duscha bort all lera, till slut ville hon inte gå in alls när hon lärt sig vad som väntade.
De första dagvattenrören ska i. Det gäller att banka i alla i varandra ordentligt och det blev svårare ju längre rören blev. Det varinnan vi fått tipset av vår granne Bengt om att tvåla in fogarna. Man lär så länge man gräver!
	All vaken tid är bra grävtid. Lollo kör ett kvällspass med belysning. Värre öden väntade runt hörnet. När vi skulle fylla igen allt flera veckor senare hade det regnat non stop och plötsligt gav leran upp under grävmaskinen som var såå nära att glida ner i det enorma hålet på baksidan. Puh, adrenalinet sprutade ett tag. Snälla granar räddade oss igen. En kom och hjälpte till att förankra maskinen så den inte gled vidare och en annan kom med traktorn och drog upp den igen.
Ett kritiskt läge. Maskinen måste köras in bakom huset och en mur är i vägen. Dessutom ligger en massa fylle och blockerar. Vi placerar ut stenplattor som stöd och Lollo kör medan jag blundar. Men det går bra. Nu ska den bara ut därifrån också...
	Vi börjar längst in i hörnet, snart hänger stenmuren i luften, bara förankrad i huset. Jag ligger sömnlös varje kväll för att höra om det börjar lossna bitar av huset - eller om mera massor ramlar ner i våra hål. Det bara blåser och regnar och allt som ramlar ner måste grävas upp för hand för då kan inte grävmaskinen komma till längre.
Här ligger det nästan bara makadam och ju mer vi gräver, desto mer ramlar det ner. Hålet blir till slut enormt. I detta hål tillbringar vi dagar med att skura grunden, värma den torr med fön och varmluftpistol för att kunna måla på asfaltsprimer. Det fina membranet på rulle vi köpt funkar inte på vår ojämna grund, det går inte att få den att fastna så vi får köpa flytande membran i stället. Hela tiden rinner det till mera vatten och mer massor ramlar ner. Vi går ständigt täckta av lera och det är kallt. Dagarna blir kortare och kortare men vi står i strålkastarbelysning och arbetar. Grannarna tror väl vi är tokiga. Platonmatta skruvas fast och för en gång skull är det uppehåll nästan hela tiden. Till slut har vi lagt det sista röret, vi ber till högre makter att fallet ska vara tillräckligt. Lollo får nästan sammanbrott när vattnet inte rinner undan i de rör som redan är lagda men blir lugnad av vår röraffär där de säger att det tar ett par veckor innan allt rinner på som det ska. Puh! Och mycket riktigt, efter en tid så strilar det så fint ner i brunnen. Vi hinner inte fylla igen alla massor för grävmaskinen ska tillbaka men...