Kaksis valpning, valpnatten

 

Natten då allting hände

 

Text: Mimmi Kylemark
Foto: Mimmi Kylemark

 

 

Måndag 14 september

 

Jag kan bara säga en sak - det blir aldrig som man tänkt sig! Här hade jag läst på om symptom som temperatursänkning, slita sönder tidningar med mera med mera. Sedan sa det bara plopp så kom den första. Men jag tar det från början.

 

Som jag skrev på förmiddagen så hade jag ju varit uppe redan klockan 6 och ställt i ordning allt, och det visade sig ju vara ett bra beslut... Åkte in till stan och köpte lever men inte heller det ville Kaksi ha. Vi gick en skogspromenad och hon skuttade på i bra fart och sedan försvann hon för att gräva en stund. Hemma så flåsade hon en del och jag tog tempen vid 15-tiden, 38,3° - en liten höjning sedan morgonen. Emilia kom och vi tog en promenad bort till Lisbeth, jag sa till henne att vara beredd om nåt skulle hända. Kaksi var uppe i deras säng och bäddade och under skrivbordet. Ett par gånger tjöt hon till och nu i efterhand förstår jag ju att hon hade värkar.

 

Jag var lite orolig över att hon inte ville äta så jag ringde Maria. Då hade Kaksi i alla fall ätit grillad kyckling hon blev matad med i soffan! Nu låg hon i soffan och jag kunde se att svansen höjdes och sänktes lite. Blev lugnad efter samtalet med Maria. Det var nog bara lite förvärkar och det skulle nog ta ett par dagar till. Klockan 20.00 ylade Kaksi till ordentligt och jag tänkte lyfta i henne i valplådan i alla fall. När jag lyfte henne ur soffan fick jag en liten fostersäck i näven!! Snacka om att bli chockad. I med Kaksi och vidhängande påse i  lådan, då kom både valp och fosterkaka ut. Kaksi gick därifrån med blod och fostervatten droppandes efter sig och jag skulle dra av navelsträngen för det skulle ju gå så lätt hade jag hört. Den var hur seg som helst och till slut så bet jag av den själv!! Hm, det kom jag sedan inte ihåg på flera timmar. Var nog lite stressad. Fick i alla fall ringt till Lisbeth och sedan frotterade jag den lille och vyssjade honom i famnen. Han verkade ha lite slem i nosen så jag gjorde slunget jag precis läst om på Babysocks kennels webbplats. När Lisbeth kom så sa hon till mig att sluta gunga valpen :-), sedan ledde hon Kaksi till valplådan och när valpen började skrika lite så började hon äntligen fatta vad som hänt. Efter det var det inga problem, hon tog hand om valparna som om hon aldrig gjort annat.

 

 


Första valpen har kommit och Kaksi
har redan tagit på sig mammarollen.

Klockan är nu 20.10. Valp nummer ett är ute, en kille,  och försöker ivrigt att hitta en spene för att börja dia. Kaksis bröstvårtor är ju inte "utdragna" än så det tar lite tid innan han får napp (hi hi). Men sen är det bra sug. När Kaksi reser sig upp så hänger han kvar en bit upp i luften innan han släpper taget. När han fått dia ett tag så väger vi honom, 344 g, och skriver in en kort beskrivning; mörk. Han har en vit strimma under magen och kom ut först så jag döper genast honom till Mieto Snöfare, efter den finske skidåkaren Juha Mieto.

 

Jag och Lisbeth byter lite tidningar och lägger in en torr handduk. Sedan är det bara att vänta. Lisbeth kollar på Kommissarie Morse och käkar ostbågar, jag är nervös och kollar på valplådan. Höjer värmen på elementet också så valparna ska ha det varmt och skönt. Jag lägger in en rad på hemsidan att första valpen är här!

 

21.40 hör vi ett plask i valplådan, vattnet går för nästa valp. Men valpen dröjer. Jag tar ut Kaksi och måste hålla mig precis utanför dörren eftersom det är kolmörkt ute och jag inte vill att nån valp ska dimpa ner i mörkret. Hon kissar i alla fall och vi går in igen. När det gått drygt 10 minuter och ingen valp kommit ringer jag Maria igen och frågar om råd. Hon säger att när det gått 30 minuter kan jag gå med henne i trappor och efter en timma kan jag ringa Blå stjärnan och fråga. Hm, detta lugnar inte precis ner mig.

Men efter ytterligare 10 minuter, 22.05. så ploppar lilla snuttan ut. Jag ser genast att det är en brun valp med vita tecken och Kaksi tvättar henne så frenetiskt att hon skriker ilsket i protest mot denna behandling. Vid vägningen, 259 g, ser jag att det är en tik. Precis min önskekombination; en kaffe lattefärgad tik som ska döpas efter mig!


Lilltjejen blir tvättad medan Mieto ligger på filten
och tar igen sig efter första mjölkslurken.

 


Man kan titta på dem hur länge som helst.
Mieto äter för andra gången och Mansikka
testar mjölk för första gången, mums!

Mieto och Mimmi Mansikka käkar förnöjt. Det är bra för deras diande ska sätta lite fart på nästa valp. Jag tror inte det blir fler och är så nöjd med två. Jag känner över Kaksi och tycker inte jag kan hitta nåt mer - så bra var jag på det. Fem små valpar till fanns det då kvar därinne!.

Sedan var det lugnt ett tag. Lisbeth fixade te och mackor vilket var jättegott. Kaksi fick en liten promenad och lite vaniljglass med äggula - standarddieten denna natt. Sedan kopplade vi av med lite TV.

Lång väntan... Men Vid 32-tiden började det hända nåt Kaksi gnydde och jag såg hur värkarna gick genom kroppen på henne. De började långt fram på bogen och man kunde se hur musklerna drogs ihop bak till svansen - det såg jobbigt ut. 23.20 pluppade det ut en stor klump, det var tyvärr den dödfödda valpen, nummer 3. Den var jättestor med knappt utvecklade ben och kändes helt lealös. Jag svepte in den i ett badlakan, la den i soppåse och travade iväg till soptunnan med tårar i ögonen. För säkerhets skull slängde jag på två stora stenar som jag lyckades hotta i kolmörkret. Jag visste ju att den var död men blev ändå orolig.

 

Men sorgen varade inte länge, sex minuter senare ploppade det ut en alldeles fin och levande valp. Det var nummer 4, en nästan helsvart krabat med lite vitt brösthår  och lite gult på kinden - och hane. Mikkel får han heta fast han inte är rävfärgad. men det bidde ju ingen :-(

Kaksi hann knappt pusta ut och Lisbeth hann knappt skriva ner kön, födelsetid och utseende innan nästa kom ut. Valp nummer 5 är Maito Månfare som kikade ut med ett vitt huvud som såg ut att vara doppat i mjölk, och Maito betyder just mjölk på finska. Ännu en hane! Jag inser att det behövs tydliga beskrivningar för att kunna särskilja alla dessa svarta hanar som kommer...

Han blev mycket noggrant slickad av Kaksi som inte brydde sig om Mikkel ett dugg. Han kom liksom bort i hastigheten så vi fick lägga fram honom så att han också fick lite moderlig omsorg. Två valpar på två minuter är svårt att hinna med för en ovan morsa, det fattar ju vem som helst!

De är allt lite råttlika där de kravlar omkring. Mansikka trivs
bäst under mammas bakben. Och Vitnos är på väg åt fel håll och
gnyr ilsket. Det är överraskande mycket ljud i de små liven.

 

Svansarna viftar ivrigt när valparna
diar med långa sug.

Så hade vi plötsligt fyra underbara små valpisar som diade och gnydde lite och sedan somnade rätt nöjt. Kaksi somnade också och även jag och Lisbeth började bli lite trötta. Vi hade gått från Kommissarie Morse till Damernas detektivbyrå och jag röjde i köket som såg ut som ett bombnedslag. Skönt att inte behöva vakna till det tyckte jag. Inget hände och Lisbeth började fundera på att dra sig hemåt när klockan närmade sig ett. Då kände vi den karaktäristiska lukten av blod och plötsligt hade vi en valp till i huset. Det var hane nummer 6, den största. Vi kallar honom för Muppen av nån anledning, det passar så bra men det offentliga namnet tycker jag ska bli Mattis Rövar-hövding. Det har gått två veckor sedan valparna föddes när jag skriver detta och Muppen käkar och växer och är stor, men gosig precis som Ronja Rövardotters pappa!

Nu började vi känna oss riktigt trötta och nöjda. Fem underbara valpar var ju helt fantastiskt. Vi städade lådan, bytte tidningar och handdukar. Jag duschade ren Kaksi från blod och fostervatten och började slå mig till ro och plocka fram kameran.

 

 Lisbeth skulle precis packa ihop och gå hem för andra gången när blodlukten kommer och det är dags igen! Ut kommer en kolsvart liten kille med bara lite vitt hår under hakan. Jag hittar en liten dyblöt valp till därbak och tror att ännu en ramlat ut - men efter en räkning så visar det sig att en av de tidigare valparna krupit bak och fått fostervatten på sig och bara ser helt nyfödd ut. Pust! Kände att jag började tappa kontrollen lite där. Det är Mumin som kommit.

Sex valpar ligger nöjda och diar. Jag och Lisbeth gör en kontrollvägning och skriver tydligare beskrivningar på alla svarta valpar. Klockan 4 filmar jag för sista gången och går och lägger mig i soffan. Är dock så uppe i varv att det inte blir mycket sovit. Skickar iväg SMS till Maria och Emilia för att berätta att valparna kommit och hur många det blev. Klockan 07.30 börjar telefonen ringa och sedan är det full fart igen - den första dagen på mitt nya liv med valpar!!


Kaksi kollar över de små och slickar dem så att kisseriet
och bajseriet kommer igång. Tänk att de bara vet vad
de ska göra hundmammorna - imponerande.

   



©2009 Mimmi Kylemark