Jag går kanske i väntans tider. Min finska lapphundstik Kaksi blev parad för en vecka sedan och nu går jag bara och väntar på att få veta om det blivit något eller inte. Men först lite bakgrund till denna artikel. Kaksi kom till oss på foder för två år sedan. Det innebär att jag äger henne men att Maria från Månskimrans kennel har avelsrätten. Två kullar får hon ta innan Kaksi fyllt fem år. Mitt villkor för att ta Kaksi på foder var att hon fick valpa hemma. Många hundar på foder blir hämtade vid parningen och lämnas tillbaka när valparna lämnat boet, dvs drygt 4 månader senare. För det första ville jag inte vara utan min hund så länge, för det andra så är jag övertygad om att tiken mår bättre av att stanna i sin hem-miljö och valpa. En stressad tik ger alltid stressade valpar. Maria bor i lägenhet och tyckte bara att det var bra att Kaksi valpade hos mig så det var inga problem alls att komma överens. När valparna är fem veckor flyttar de och Kaksi till Maria för att visas upp för intresserade köpare under de tre sista veckorna innan de ska lämna morsan.

Jag tänkte att det kanske fanns fler medlemmar än jag som är fundersamma på hur en valpning går till och vad man måste tänka på. Kanske har du en tik du vill ta valpar på men undrar om det är för svårt. Alltså skriver jag denna artikel och fortsätter sedan på vår hemsida, så lär jag mig samtidigt som du förhoppningsvis också får lite information.

Tanken var att Kaksi skulle ha parats när hon löpte i maj, men då passade hon plötsligt på att löpa i februari. Alltså skulle det vara dags igen i september. Maria annonserade att hon skulle komma på besök för att kolla in Kaksi och bekanta sig med henne.

Elva dagar senare åkte jag och Kaksi till Älekulla utanför Borås för att träffa Samejäntans Deijke, en stilig hanne med rödvit päls. Det var roligt att Maria valt en hane med så annorludna färg än Kaksis, nu kan nog valparna bli alla möjliga färger. Kanske till och med någon kaffe latte är jag rädd för. Min favoritfärg, men jag ska inte behålla någon valp denna gång! Deijke hade blivit pappa förr så han var lite mer erfaren än Kaksi vilket kändes skönt.

Jag såg mycket fram mot detta speciella tillfälle i min hunds liv. Jag har  aldrig varit med om någon parning förr och kände mig osäker på vilken roll jag skulle spela - om någon. Båda var mycket intresserade av varandra så den biten behövde jag inte oroa mig för - och det var inte tal om något förspel eller så. Han brötade rätt på och Kaksi la villigt svansen åt sidan. Men Deijke var ingen jätteerfaren hane och fick inte riktigt till det trots intensivt arbete. De höll på i säkert 30 minuter utan att något hände. Maria försökte hjälpa honom att hitta rätt genom att sätta upp Kaksis stiliga fanor i två töntiga tofsar och rätt som det var så skrek Kaksi till. Så bra tänkte jag, nu händer det nåt.

Det var bara det att hon fortsatte att skrika hjärtskärande i över tio minuter! När hundar parar sig så ska hanen fastna i tiken, en hängning som man kallar det. Han vänder sig sedan oftast om så att de står svans mot svans men fortfarande ihopsatta. Detta kan pågå upp till en timma. En oerfaren tik kan försöka slita sig loss, vilket hon absolut inte får lov att göra. Så jag satt med min hund i knät, hon skrek och jag svettades och när det hela äntligen var färdigt så hade hon dreglat så mycket på mina byxor att jag kunde vrida ur dem. Deijke verkade bara njuta av tillfället.
Men nästa dag var hon lika villig igen så hon verkade inte tagit någon större skada. J Det hade dock matte gjort som kände sig som världens skitstövel. Och det var tur att inte husse följt med för han hade aldrig stått ut med att se sin lilla älskling på det viset. Han tycker hela valpningen är ett stort orosmoment och vill inte ta valpar på vår andra tik Lojka. Karlar och förlossningar!!!